Hade som mål denna veckan att få vardagsrutinerna att fungera för oss alla, och då framförallt ge mig själv tid för träning och meditation. Daniel har varit hemma på 50% även denna veckan, så jag har haft tiden. Men vi är mitt uppe i en renovering av vår övervåning. Jag har därför valt att ägna all ledig tid jag har haft till att spackla, slipa, måla och tapetsera. Så med andra ord har det inte blivit mycket styketräning. Jag har dock försökt komma ihåg att göra Törlsett övningarna på kvällarna efter jobbet och avsluta dagarna med lite avslappningsövningar. 
 
I torsdagskväll stod jag i linan på jobbet och fick ett fruktansvärt tryck över bröstet. Jag blev en aning rädd. Detta var något jag aldrig tidigare upplevt. Jag försökte trycka med mina händer på bröstet och då släppte det en aning. Men då blev jag istället yr och darrig och kände att gråten när som helst skulle komma.Så jag ropade på min lagledare och sa att jag behövde få gå hem. Skyndade mig sen på med ytterkläderna, halvsprang mot utgången och hann precis nå fram till dörren när jag tårarna plötsligt sprutar från ögonen och jag störtlipar. Sånt där lip man fick som barn, när man liksom inte hinner andas för att man bara vill få ut alla känslor.  Jag tappade helt kontrollen och jag lät det bara ske. Jag satte mig i bilen och åkte till mamma. Kanske inte det smartaste, för jag minns knappt hur jag kom dit. Men när jag kom fram satt jag kvar i bilen några minuter tills pulsen lagt sig. Gick in och fick en värmande mammakram, då mådde jag sedan lite bättre.  Jag hade fått min livs första panikångestattack!
 
Många tror nog att min panikångestattack kommit till följd av min sjukdom, och den har sjävklart haft en påverkan. Genom att jag nu vill känna mig mer levande varje dag jag har. Njuta av alla ögonblick. Därför vet jag att det handlar mer om att jag inte följt mina drömmar och visioner som jag haft sen långt tillbaka. Förhoppningsvis kommer jag kunna förklara mer en annan dag. Men jag vill inte skriva mer idag för är rädd att det kan misstolkas och då anses som illojalt mot min arbetsgivare. Det skulle inte alls ha varit min mening. 
 
<3

3 kommentarer

märta

06 Feb 2018 17:04

Vill sända lite styrkekramar till dig!

Är själv 31 år gammal med trippelnegativ bc stadie 3. 4 omgångar paxlitacel kvar sen mastektomi sen 5 veckor strålning. sen ska jag återhämta mig hela jäkla sommaren!

Har följt din blogg genom mig egen behandling och vill tacka för allt stöd den givit mig. på något konstigt sätt har det varit ett litet stöd att någon i min ålder och lite liknande sits klarat sig genom allt som jag haft planerat framför mig. Går på cancerrehab med träning i grupp 2ggr i vekcna vilket med är ett stort stöd men självklart är jag ju yngst där, de andra är i princip dubbelt så gamla som jag och det är lite olika tankar och frågeställningar man har i livet.

Kram
Märta

Svar: Tack så mycket Märta, skickar tillbaka lite styrka till dig. Du behöver den antagligen mer än mig nu när du är mitt uppe i din behandling.Tack så mycket för dina fina ord, känns bra att min blogg och jag kan vara till någons hjälp. Vill du prata av dig så finns jag på Fb ;)

kram
Nina Frostevi

Emelie

08 Feb 2018 13:33

❤️❤️❤️❤️

HotellMicke

08 Feb 2018 18:44

Usch fy å fan för panikångest! Minns hur jag låg på golvet i mitt vardagsrum då min lilla mamma stegade in. Resten var/är ett myller av känslor och minnesbortfall deluxe. Att som vuxen "man" skrika mamma mamma (som man gjorde som barn) var minst sagt surrealistiskt. I efterhand bra läxa men jag vill ALDRIG uppleva den igen.

Kämpa på Nina <3

Svar: Ja, man var inte kaxig då. Mitt la sig dock snabbt. Tack så mycket Micke<3
Nina Frostevi

Kommentera

Publiceras ej