Jag har sedan Maj varit medlem i cancer rehab fonden. Cancer rehab fonden är en insamlingsorganisation som erbjuder kostnadsfri rehabilitering och stöd till cancerdrabbade vuxna och barn. Dom är helt fristående från andra cancerorganisationer och får inga statliga bidrag utan är beroende av gåvor från privatpersoner, företag och stiftelser. Rehabilitering är en viktig del, och som så ofta glöms bort. Det tar tid för många cancerdrabbade att återhämta sig både fysiskt som psykist efter en diagnos och behandling. Genom cancer rehab fonden kan man som drabbad få hjälp att snabbare återhämta sig. Vuxna kan få stöd från i form av en veckolång vistelse på ett rehabiliteringsprogram med erfaren och legitimerad personal. Programmet innehåller bl.a. fysisk aktivitet, kostråd, samtal i grupp och individuellt och verktyg för att hantera ångest och stress.
Jag har blivit erbjuden en vecka på Mösseberg i Falköping v2, och jag är fantastiskt glad och tacksam. Men har även lite ångest för hur jag ska kunna vara ifrån Daniel och barnen hela 5dagar utan att längta ihjäl mig. Jag vet ännu inte jättemycket vad denna vecka kommer innehålla, mer än vad som finns att läsa på Mössebergs hemsida: "Utifrån dina behov och förutsättningar får du prova på allt från yoga, latin moves och stavgång, till föreläsningar om t.ex. medveten närvaro, kost, motion och stress. Här träffar du andra i liknande situation och får tid för återhämtning och reflektion. Men viktigast av allt – värdefull kunskap att använda och utveckla hemma i din egen vardag."
 
 
Så som tack till cancer rehab fonden vill jag uppmana alla att vara med i deras nuvarande kampanj - "Hur många känner du? Alla känner vi någon som har drabbats av cancer och behovet av rehabilitering ökar i takt med att fler överlever sjukdomen. Genom att swisha lika många kronor som antalet personer du känner som har drabbats av cancer, kan du bidra till att fler får möjlighet till rehabilitering. Du kan bidra genom att swisha lika många kronor som antal personer du känner som drabbats av cancer till 900 20 64". 
 
<3
Det var cirka en månad sedan jag klippte håret för första gången efter behandlingen. Nu är det katastrofalt igen. Jag har alltid haft väldigt tunna, mjuka och många hårstrån och ett hårsvall med mycket självfall. Jag har därför alltid behövt ganska lång tid för att göra iordning mitt hår, så oftast fick det bli en knut på huvudet. Men nu vet jag inte va jag ska göra. Det finns ingen räddning!  Varje morgon ser det nämligen ut som om ett tiotal minilamm har flyttat in på mitt huvud. Använder jag min miniplattång så får jag någon spikesliknande frisyr eller blir en Billie Joe Armstrongs (sångare i Green Day) look-alike. Samtidigt så vill jag inte klippa mig igen. Jag vill nämligen få längden så att jag kan göra frisyr av det. Nu använder jag därför mina turbanmössor mer än när jag var skallig, både inom som utomhus :)
 
Ett försök till knut på huvudet .Charlie tyckte att jag blev väldigt fin och förstod inte alls varför jag tog bort tofsen när jag skulle åka till jobbet. Har denna veckan bytt arbetstider, 20.00-22:15. Detta för att jag ska kunna få möjlighet till en paus mellan hushållsarbetet och mitt betalda arbete. Även hinna få lite mer tid tillsammans hela familjen. Tror detta kan bli bra:)
 
<3

De flesta, om inte alla kvinnor som har fått en bröstcancerdiagnos känner någon form av ångest, rädsla eller oro inför återbesök och kontroller. Så även jag, även om det i mitt fall inte varit så tufft inför eller någon längre tid efter dessa besök. Men jag får lite pirr och oro under själva undersökningen. Och direkt efter en undersökningen är jag väldigt trött både fysiskt och mentalt. Luften går ur mig. Så det som hände idag ska inte få hända...


Jag sa tidigare idag till min vän Emelie att jag skulle till röntgen. Hennes reaktion var likt min när jag fick kallelsen i brevlådan i fredags: "har det redan gått 6veckor?" mitt svar var "ja, tydligen, men känns mer som om det gått 3". I fredags räknade jag veckorna i kalendern från min senaste röntgen och fått det till att stämma med 6veckor. Och man litar ju på att vården har koll, får jag en kallelse så ifrågasätter jag inte. Men idag hade det blivit fel. Detta upptäcktes dock inte förrän jag suttit i väntrummet i 2,5 timma och druckit klart kontrastvätskan. Utan först när jag låg på britsen till i röntgen. Jag hade tidigare idag ringt och pratat med röntgensköterskorna p.g.a biverkningarna jag fick form av eksem vid min förra röntgen. Så både dom och en läkare hade läst min journal idag, i den står tydligt att jag skulle göra återkontroll vecka 49. Men det upptäcktes alltså först när jag låg klar och redo där på britsen av sköterskan på plats. Den som skickat kallelsen måste gjort som jag, räknat veckorna sen min magnetröntgen, för 6 veckor sedan, och inte min senaste datormografi, som jag gjorde för 3veckor sen...så det blev inga bilder idag. Utan jag fick tacka för drickat och vilan i väntrummet och åka hem igen.