För ett år sedan var jag mitt uppe i min behandling av cytostatika. Idag arbetar jag dagligen med att bli mitt gamla jag. Den Nina, innan cancer. Som alltid såg framemot att hitta på saker, träffa människor och gillade att ha många projekt igång samtidigt. Får väldigt ofta frågan: "Är du frisk nu?", och i dagens inlägg tänkte jag försöka svara så utförligt på frågan som möjligt. För frågan är väldigt bred, och svaret beror på vad personen i fråga vill ha svar på. Om jag är frisk som i cancerfri, är svaret ja. Jag har inga symptom på att jag har någon cancer kvar i kroppen idag. Men det finns inte heller några garantier för att det inte snurrar runt några cancerceller i min kropp som ännu inte tagit fäste. Jag tänker dock väldigt sällan på den risken. Risken för att få tillbaka min cancer varken orkar eller vill jag lägga någon större energi på. För är det något jag måste ta till vara på, är det den lilla energi jag har. Däremot har min grundsjukdom och min behandling lett till andra besvär och sjukdomar. Detta är något som jag har försökt förtränga och skjuta undan de senaste veckorna. För jag, likt många andra människor i min omgivning, trodde att efter min behandling och efter en okeystämpel av vara cancerfri, skulle jag fyllas med en euforisk livsglädje och njuta av allt mer än någonsin. Denna dagen kommer förhoppningsvis komma. Men där är jag inte ännu. Min terapeut säger utmattningssyndrom, att många tecken finns där. Tecken på utmattningssyndrom enligt www.stressmottagningen.se är följande:
 
Kognitiva symtom
  • Minnesstörningar
  • Svåra koncentrationsproblem
  • Oförmåga att tänka klart
  • Låg stresstolerans
  • Överkänslighet för ljud, ljus, lukter
  • ”Tunnelseende”

Somatiska symtom

  • Trötthet /uttmatning
  • Sömnsvårigheter
  • Ökad infektionskänslighet
  • Ökad smärtkänslighet
  • Muskelproblem
  • Mag-tarm problem

Psyke

  • Känslolabilitet
  • Nedstämndhet
Av dessa 14 punkter så känner jag igen mig i 10. Så min terapeut har nog en poäng. Idag till skillnad på innan måste jag skriva ner ALLT för att inte glömma. Jag glömmer bort namn på människor i min omgivning, ja jag glömmer till och med bort vad jag pratar om mitt i en mening. Att vara bland människor som på kalas eller bara umgås några timmar, gör att jag blir fysiskt sjuk som huvudvärk och illamående. Att fylla upp min energibehållare efteråt kan ta dagar av en ständig trötthet. En period för några veckor sedan, fanns heller ingen glädje i något. Jag ville inte träffa någon, ville inte umgås, ville inte vara ensam, ville inte leka med mina barn, ville inte INTE leka med mina barn, ville inte träna, men ville inte INTE träna..... ja ni förstår. Dessa besvär blev värre av när jag gick upp till 50% arbete i Januari i år. Att ha ett heltidsarbete med hus och barn hela dagarna och sedan gå till arbetet på eftermiddagen blev för mycket. Jag var inte redo för det. Nu lovar jag att lyssna mer på hela min kropp, första steget tog jag när jag gick hem på föräldrarledighet. Och efter att ha börjat träna och stärka min kropp fysiskt, vilket jag redan känner resultat utav. Ska jag nu även våga ta tag i den delen som är svårast för mig, den psykiska.  Att våga erkänna för mig själv att jag inte är Nina innan Cancern. Att jag har en bit kvar innan jag tänker svara ja på frågan om jag är frisk.
 
<3
Igår var jag på hos gulliga Ann på studio H här i Habo, för att sätta i min efterlängtade hårförlängning. Som jag nämnt innan är detta något som man kan få på rekvisita från hjälmedelcentralen efter en cancerdiagnos, nytt för i år. Ett bra alternativ om man som jag inte gillade att ha peruk, men längtar efter att håret ska växa ut. Jag älskar hår, och har alltid haft väldigt tjockt hår. Nu kunde jag sätta i 25cm och få alla produkter för de 5000kr/året som hjälmedelcentralen hjälper mig med. Är väldigt nöjd, dock känns det väldigt konstigt att helt plötsligt ha långt hår igen. Och det är även betydligt mycket tunnare än mitt normala hår så känns lite ovant med långt fast så lite hår på samma gång. Nu var ju mitt nya korta hår, som kommit ut efter cellgifterna väldigt krulligt. Det kommer alltså krävas en del arbete varje morgon för att det ska vara fint och inte likna en hockeyfrippa. Men det får det vara värt! Charlie har berättat för mig säkert 5 gånger idag hur fin jag är❤️ 




Jag har kommit igång med min rehabliteringsträning igen, äntligen!  Har 3 kvällar/veckan inbokat med vattengymnastik, yoga och innebandy. Känns fantastiskt skönt att ha kvällarna ledigt och bara få fokusera på att bli starkare igen, vilket jag känner redan har stärkt mig både fysiskt som psykiskt. 
<3






Nu är det nästan två veckor sedan jag hann skriva av mig, men från och med imorgon kommer jag äntligen få lite tid över för att fokusera på mig och min rehabilitering. Det innebär även lite tätare blogginlägg, för denna blogg har varit en stor del i min bearbetning för att orka gå igenom allt runt omkring min sjukdom. Jag arbetar nämligen mitt sista arbetspass ikväll. Har tagit beslutet att gå hem på föräldrarledighet, på obestämd tid. Detta för att ha en möjlighet att både njuta av att få vara frisk tillsammans med hela familjen. Men även för att få tid till att träna upp min kropp fysiskt igen som är väldigt svag efter en graviditet med följd utav behandlingar som bryter ner kroppen ytterligare. Idag har jag därför bakat kladdkakemuffins till kollegorna för att fira. Hoppas det är mest jag som firar dock :)
 
Annars har det inte hänt så mycket sedan sist jag skrev, jag har mått helt okey. Jag var hos sjukgymnasten förra veckan, fick ett nytt träningsschema som jag inte hunnit göra ännu.Har fortfarande en dålig hållning och ont i ryggen. Jag har idag varit och tagit blodprov inför min röntgen jag ska göra på måndag. Vi har hunnit renovera klart Charlies sovrum och i helgen blir förhoppningsvis även Junos rum klart. Jag har haft lite kalas för att jag fyllt 33år. Jag har aldrig direkt firat min födelsedag, vid vuxen ålder. Hade för några år sedan även lite åldersnoja, men den är nu helt borta. I år njöt jag t.o.m. av att bli ett år äldre. Livet och ålder är värt att fira och jag kommer vara gladare för varje år jag får fortsätta vara frisk och kunna fira det. Jag önskar mig inget hellre än att få bli gammal.
 
Jag har även fått känna att jag lever ordentligt denna vecka. Charlie ville ha en kopp te till kvällsmaten. Så jag gjorde iordning en kopp och ställde på bänken. Öppnade skåpet över för att ta ner en tallrik till hennes macka. Då far det ut en plasttallrik som åker i en bana rakt ner på koppen med kokhett vatten. Jag står lutande mot bänken och fick allt vatten över magen och låret. Som tur var va det te till Charlie, var max 1dl vatten i koppen. Men det räckte till för att skålla mig ordentligt. En sådan smärta har jag aldrigt kännt innan. Satt som paralyserad i soffan i nästan 1,5timma innan smärtan avtog  en aning och jag kunde röra mig igen. Men jag har antagligen fixat mig ett nytt ärr som kommer matcha mitt ärrade bröst...
 
 
 
 Nu låter jag krullet vara fritt då och då, imorgon ska jag på konsultion för att sätta i Hairtalk extension, en hårförlängning som funkar att sätta i även på väldigt kort hår men minimum 2cm, på studio H i Habo. Får 5000kr för rekvisita från hjälpmedelcentralen även för löshår nu. Ska bli så kul!
 
<3