Är fortfarande lite sjukstuga här på Kullen. Charlie har haft ögon och öroninflammation och min förkylning med halsont vägrar ge med sig. Men det är ju samma visa varje år i Februari. Nu önskar vi vår och sommar, Charlie är besviken varje morgon när hon ser snön. Idag försökte jag få med barnen ut för lite pulkaåkning, men det fanns inget intresse alls för det. Vi är helt enkelt ingen snö och vinterfamilj. Utan tände en brasa, stannade inne och ägnade oss åt alla hjärtans dag pyssel till Charlies kompisar här på gatan.
 
Häromdagen ringde min onkologläkare, han förlängde min sjukskrivning 2veckor och vi bestämde att om det inte går att få andra arbetsuppgifter så ska jag gå hem på föräldrarledighet v.10. Ägna mina kvällar åt rehabliteringsträning istället för montering som gör att jag får ännu mer värk i min rygg. Jag kommer även få en ny röntgen på mina lungor i början av Mars. Fortfarande samma förändringar som dom vill följa upp.Han ordnade även så att jag blev kontaktad av onkologens rehabiliteringskoordinator, som jag ska träffa nästa vecka. Han har sedan tidigare även skickat remiss till sjukgymnasten. Där var jag igår. Jag har aldrig varit så generad i hela mitt liv. Jag brukar inte skämmas för saker. Utan mest skoja bort allt när jag hamnar i obekväma situationer. Igår la jag lite tid på att raka mig under armarna inför besöket. För alla andra gånger  hos sjukgymnasten har jag behövt ta av mig tröjan. Jag stegar in i rummet hos den unga manliga sjukgymnasten och vi pratar lite om hur min träning har gått nu efter Mösseberg, sen ber han mig ta av mig strumpor och byxor så han kan undersöka mig. Stammande svarar jag "sa du strumpor och byxor!" Jag som varken hade klippt tånaglarna, mina ben är utsmyckade med vinterpälsen och bikini har jag inte haft sen Mösseberg så ja, den trimmen har jag också struntat i. Inte nog med det, jag hade dom mest uttvättade och minsta trosorna ni kan tänka er, ett par riktigt stjärtspringevisande par som borde ligga i soptunnan och inte användas utav någon vuxen kvinna. Allt detta hinner jag tänka innan jag svarar "Du menar väl tröjan?, för benen har jag inte rakat" Svaret han ger mig: "Ja, för att jag lättare ska kunna se hur du rör dig. Och Benen, mina har jag inte rakat heller". Jag var väldigt nära att svara "att då kan ju ta av dig dina byxor med". Men kom på att det troligtvis skulle bli ännu mer obekvämt, med en byxlös sjukgymnast. Sen ville han att jag  skulle jag gå fram och tillbaka så normalt jag bara kunde, som på en catwalk...Jag ville bara rusa därifrån. Hans diagnos efter detta: "du har en fruktansvärt dålig hållning, och faktiskt en början till puckelrygg. Jag ville svara "Är det så JÄVLA konstigt? Jag försökte ju dölja så mycket jag bara kunde av denna värkande kropp som får cirka 10minuters tid av min dag?" Men jag valde att vara tyst även då. Fick ett återbesök nästa vecka, då ska han lära mig att gå, stå och övningar för att sträcka på mig. Värken kommer för att jag ständigt lägger tryck på ryggraden genom mitt sätt att röra mig. Men min viktigaste lärdom för framtiden var ändå att veta att byxorna kan åka av även hos sjukgymnasten.
 
 
Önskar er en trevlig alla <3 dag!
 
 
Hade som mål denna veckan att få vardagsrutinerna att fungera för oss alla, och då framförallt ge mig själv tid för träning och meditation. Daniel har varit hemma på 50% även denna veckan, så jag har haft tiden. Men vi är mitt uppe i en renovering av vår övervåning. Jag har därför valt att ägna all ledig tid jag har haft till att spackla, slipa, måla och tapetsera. Så med andra ord har det inte blivit mycket styketräning. Jag har dock försökt komma ihåg att göra Törlsett övningarna på kvällarna efter jobbet och avsluta dagarna med lite avslappningsövningar. 
 
I torsdagskväll stod jag i linan på jobbet och fick ett fruktansvärt tryck över bröstet. Jag blev en aning rädd. Detta var något jag aldrig tidigare upplevt. Jag försökte trycka med mina händer på bröstet och då släppte det en aning. Men då blev jag istället yr och darrig och kände att gråten när som helst skulle komma.Så jag ropade på min lagledare och sa att jag behövde få gå hem. Skyndade mig sen på med ytterkläderna, halvsprang mot utgången och hann precis nå fram till dörren när jag tårarna plötsligt sprutar från ögonen och jag störtlipar. Sånt där lip man fick som barn, när man liksom inte hinner andas för att man bara vill få ut alla känslor.  Jag tappade helt kontrollen och jag lät det bara ske. Jag satte mig i bilen och åkte till mamma. Kanske inte det smartaste, för jag minns knappt hur jag kom dit. Men när jag kom fram satt jag kvar i bilen några minuter tills pulsen lagt sig. Gick in och fick en värmande mammakram, då mådde jag sedan lite bättre.  Jag hade fått min livs första panikångestattack!
 
Många tror nog att min panikångestattack kommit till följd av min sjukdom, och den har sjävklart haft en påverkan. Genom att jag nu vill känna mig mer levande varje dag jag har. Njuta av alla ögonblick. Därför vet jag att det handlar mer om att jag inte följt mina drömmar och visioner som jag haft sen långt tillbaka. Förhoppningsvis kommer jag kunna förklara mer en annan dag. Men jag vill inte skriva mer idag för är rädd att det kan misstolkas och då anses som illojalt mot min arbetsgivare. Det skulle inte alls ha varit min mening. 
 
<3