En vecka utan cytostatika är nu gjord. Alla frågar hur det känns och jag har lika svårt att försöka svara på frågan varje gång. Det är verkligen blandade känslor. för samtidigt som det är sjukt skönt att slippa åka in och göra behandlingarna och att biverkningarna börjar redan minska, finns det en oro över att det inte räckt till. Tänk om det finns en liten cancercell som cirkulerar i min kropp och bara väntar på att hitta ett ställe att bosätta sig på. En cancercell som kan välja att göra mig obotligt cancersjuk. Det är nu som jag kommer börja oroa mig för att det är cancer så fort jag känner någon värk eller smärta. Nu går det inte skylla på biverkningar längre. Nu kan jag bara hålla tummarna och hoppas. Min kommande strålbehandling är också en behandling för att förebygga återfall, men det är ju endast på det område där tumören och sjuka lymfkörtel satt. Så har cancercellerna spridit sig och cytostatikan inte hjälpt så kommer ett återfall förr eller senare. Jag hoppas på senare i så fall.
 
Jag och Daniel åkte till Göteborg i onsdags med goda vänner. Skulle lyxa till med hotell, relax och en green day konsert. På morgonen när vi lämnat barnen hos svärmor/far går bilen sönder, gångjärnen till bagageluckan gick av. Perfekt inför midsommar och bilsemester. Så blev en hel del samtal och försök till lösning innan helgen. Vi hade tur, Lindströms i Jönköping hade en skrotbil av samma märke så dom fixade bilen på torsdagsförmiddag. Det blev dock ingen konsert i Göteborg för min del. Har inte spytt en enda gång under min cytostatikabehandling. Men när jag åker iväg för att fira att behandlingen är över åker jag på en matförgifting och spyr hela eftermiddagen. Jag tillbringade därför dagen och kvällen på hotellrummet med en spyhink som min enda vän.
 
Imorgon åker vi iväg på en bilsemester. Hoppas jag kan få njuta och att vi alla får hålla oss friska dessa två veckor. Vi kommer att besöka Tyskland, Österrike, Slovenien, Kroatien, Bosnien, Montenegro, Serbien, Ungern och Tjeckien. Ska försöka uppdatera bloggen någon gång under semestern, med lite bilder i alla fall.
 
<3
21veckor och 15cytostatikabehandlingar är nu gjorda. Går inte beskriva hur skönt det kändes när min picc-line drogs ut. Ja inte fysiskt skönt, för det gjorde ganska så ont när min sköterska skulle försöka få bort de små stiften som var hakade under skinnet och höll picc-linen på plats. Detta trots väldigt mycket bedövningssalva. Men psykiskt så var det en befrielse. Den tuffaste delen ska nu vara avklarad och jag klarade av att få alla behandlingar. Dock med dom sista 4 på 80% av planerad behandling. Jag hade varit väldigt mer orolig för återfall om behandlingen behövt avbrytas, så är väldigt lättad att biverkningarna inte varit värre.
Sista behandlingen skulle givitvis strula, inget backflöda och ett läkarbesök gjorde att det drog ut på tiden. Det blev därför många timmar på dagvården i onsdags. Jag hann verkligen prata med all personal och tacka för mig med lite choklad till de som tagit extra hand om mig under dessa veckor. 
 
sista minuten av cytostatikan, jag räknade ner hela timman av behandling :)
 
Blev bara ett litet  ormbettsliknande sår kvar när picc-linen var borta.
 
I helgen har det firats för fullt. Dock inte för att min cytostatika är avklarad, utan att vår Charlie fyllt fyra år. Igår var min sida av familjen här och idag var Daniels sida här. Så har blivit mycket fika och förberedelser. Varit två trevliga dagar och en väldigt nöjd Charlie. Jag är däremot totalt slut nu och redo för sängen. Håller även tummarna för sovmorgon imorgon!
Charlie och hennes nya vrålåk
 
<3
 
Tror det blir att lägga sig tidigt ikväll, för har längtat hela dagen att den ska ta slut. Imorgon är det nämligen dags för min, förhoppningsvis, sista cytostatikabehandling någongsin!! Jag har snart klarat av mina 21 veckor av behandling och är så imponerad över hur bra min kropp har klarat av den. Jag hoppas att jag för alltid ska få vara imponerad av min kropp, att den nu ska hålla cancern borta. Direkt efter min behandling kommer dom dra ut min Picc-line. Det är faktiskt det jag ser mest framemot. Jag har hatat den. Förutom att den skriker ut cancer så fort man har kortärmat så har den kliat och förbandet har lossnat väldigt lätt. Jag har varken kunnat bada eller  bastat, har även varit väldigt krångligt att duscha. Har behövt täcka armen med fryspåsar och hårsnoddar för att se till att inget vatten ska komma in. Så ska bli skönt att säga hejdå till den!
 
 
Imorgon ska jag även träffa min onkologläkare för mer information om min strålbehandling. Det jag vet idag är att en siktröntgen kommer göras den 12/7 och sen påbörjas strålbehandlingen veckan efter.
 
Denna veckan har jag mått riktigt bra. Har varit en kul vecka med alltfrån avslutningskonsert med min kör Joyvoice i söndags till födelsedagsfirande för både syskonbarnet Nellie, svåger Rickard, mamma och vår egna lilla fyraåring Charlie som fyllde år igår. Så helgen som kommer är fullspäckad med kalas både fredag och lördag här på kullen.
 
De ringde även från Linköpings onkologmottagning häromdagen, det ser mörkt ut för mig att få vara med i olympiastudien. De har svårt att egentligen ge mig svar för varför. Men det beror på att värdena på min tumör låg för mycket på gränsen till att vara hormonkänslig, trots att den är trippelnegativ. Tycker det känns konstigt, med tanke på att jag inte kan få någon mer adjuvant behandling som personer med hormonkänslig cancer får, men samtidigt inte heller få vara med i en studie för adjuvant behandling för trippelnegativ cancer. Men dom skulle rådfråga en läkemedelsforskare för olaparib, som är det läkemedel som används i studien, innan dom helt nekar mig att vara med. Så än finns det ett LITET hopp:)
 
Nu när min kropp snart ska slippa ta stryk av cytostatika, passade jag ikväll på att plåga den lite med ett löppass. Jag orkade faktiskt springa riktigt mycket, men med håll i hela 3km. Beachkroppen 2018 - här kommer jag!