De senaste tre veckorna har jag fått det ena tråkiga beskedet efter det andra. Först fick jag beskedet att en tjej jag är uppvuxen med har fått en allvarlig aggressiv hjärntumör. Jag vill inte skriva så mycket om henne, med anledningen att jag inte vet hur öppen hon är med sin sjukdom. Alla vill inte berätta och det vill jag respektera. Men att ännu en ung kvinna, i min närhet, drabbats gör så fruktansvärt ont. 
 
Sen kom beskedet att en av de tjejer som betytt mest för mig under min cancer resa, har fått återfall. Spridning till bland annat skellettet och levern. Hon har varit och är så engagerad i att hjälpa andra unga kvinnor i deras sjukdom. Nu hoppas jag att hon får tillbaka allt det stöd hon förtjänar. Jag vill och kommer göra mitt allra bästa för att finnas här för henne, hennes man och deras två underbara flickor. 
 
Jag känner mig tom och helt jävla maktlös. Trots att man själv har varit i situtionen där man stundtals haft svårt att se ljus. Så har jag inte en aning om hur och vad man ska säga/göra till andra, när de precis fått det beskedet som är min egna värsta mardröm. 
 
Tyvärr har vår fina bröstsyster Nina  lämnat oss. Trots att detta besked var väntat, tog det väldigt hårt. Ännu ett liv, ännu en fantastisk människa som tagits ifrån oss alldeles för tidigt. Trots den korta tiden jag kände henne, gjorde hon ett stort avtryck. Jag är så tacksam att jag fick lära känne henne. Det går inte en dag utan att jag tänker på hennes två barn och man.
 
Jag finns här för er, om och när ni vill.
<3
 
 
Nu har äntligen datorn kommit på plats och blivit inkopplad. Det utlovade söndagsinlägget fick bli ett torsdagsinlägg istället.
 
Jag och tre andra tjejer från Rehabveckan på Frötuna träffades alltså i Norrköping för snart två veckor sedan. I Norrköping bor Nina, som för några veckor sedan bjöd in oss med många fler för att "Fira Livet" och hennes fyrtioårsdag. Vi kunde tyvärr inte delta på festen men vi ville självklart fira livet och Nina som nybliven fyrioåring denna helg istället. Nina lever med spridd bröstcancer och varje dag för henne är oviss. Hon var under rehabveckan på Frötuna den enda av oss då som levde med spridd bröstcancer. Hon berättade då hennes osäkerhet att åka till Frötuna, "för att hon var vår värsta mardröm" p.g.a hennes spridning. Hon använda samma ord nu när vi var i Norrköping. För mig är det väldigt långt ifrån min sanning. För mig är hon nämligen så långt i från min värsta mardröm. Hon är en människa som jag är väldigt lycklig över att fått träffa och lära känna. Att hennes verklighet med spridd bröstcancer självklart skrämmer mig går inte förneka. Att jag också en dag ska behöva berätta för mina barn att jag kommer att dö inom en snar framtid. Men om jag kommer behöva gå igenom samma helvete, så hoppas jag att jag kommer orka göra det på samma sätt som Nina. Hon gör allt för att kunna njuta av livet, trots att kroppen är fysiskt svag. Hon tar sig ork att göra sådant som ger henne energi och tar till vara på varje stund med sin familj för att skapar fler minnen tillsammans. Hon ordnar med fester och tar sig tid till att lyssna och ställa upp på andra. Idag har hon t.ex. åkt flera timmar i bil för att finnas för en bröstsyster som fått negativt besked. Hon är inte min mardröm hon är min förebild. Hennes sjukdom är en mardröm, men hon är inte sin sjukdom.
 
Självklart blev det mycket prat om cancer. Vilket det blir naturligt när det är vår värsta gemensamma nämnare. vi har alla haft samma tankar och känslor, som så få andra runt omkring oss kan förstå. Men det var framförallt alla skratt, mys och god mat som fyllde på min energibägare för ett tag framöver . Tack tjejer, ni är alla fantastiska. 
 
Idag fyller min man år. Så imorgon ska jag röva bort honom på en romantisk barnfri helg i Bohuslän. Vi ska bo i en mongolisk Jurta mitt i skogen på en liten ö. Med braskamin, vedeldad bastu och jacuzzi. Ska bli så lugnt och skönt. Daniel har även lovat att vi ska yoga. Tror dock att jag kommer yoga och han dricka öl i bastun.
 
<3
Min son har slutat sova på dagen. Jag har därför ingen tid alls för bloggen längre. Jag saknar min terapi tid här hemma, tiden då jag är "ensam" hemma och får göra saker i total tystnad. Göra precis det jag själv känner för just den stunden. Om det är städning, yoga, tvtittande eller bloggen är sak samma. Älskar att bara vara helt ensam för en liten stund. Jag är en väldigt social ensamvarg som mina gymnasielärare kallade mig. 

Hade en fantastisk helg i Norrköping med 4 bröstsystrar förra helgen. Denna helg med sp mycket känslor förtjänar ett långt inlägg. Hade tänkt göra det ikväll. Är nämligen gräsänka hela helgen då min man är iväg och leker sina kompisar. Men eftersom han självklart tar med datorn på en LAN helg och jag i detta nu får blogga på telefonen, vilket jag hatar. Så bjuder jag endast på lite bilder ikväll från Norrköping och lovar att ett längre inlägg kommer på söndag. 







Trevlig helg ni fina, som fortfarande inte givit upp hoppet på min blogg❤️