Nu har jag "äntligen" fått ett nytt samtal från bröstmottagningen. Så på måndag kommer vi få reda på mer om min bröstcancer, såsom vilken slags cancer det är och om den har spridit sig längre än till lymfkörtkarna. Men även hur hur den närmaste tiden ser ut gällande efterbehandlingar. Trots att man kommit långt i forskningen om bröstcancer och idag är det hela 95% som överlever har jag valt att inte googla för mycket eller läsa på om andra bröstcancerfall. Jag har inte velat gå och tänka och oroa mig för mycket, vilket jag inte heller har gjort den här tiden efter operationen. Jag har känt mig stark! Men när samtalet kom, kom även klumpen i magen tillbaka, cancern som jag har kunnat förtränga blev återigen verklighet.
 
Jag vet att jag varit urusel på att uppdatera bloggen, har fått höra att det finns önskemål för uppdatering. Men med en 7 veckors bebis och en 3,5årig flicka så räcker inte alltid tiden till och har inte haft så mycket mer att berätta. Lovar dock att försöka bättra mig lite i alla fall.
 
Julen har varit fantastisk. Har hunnit umgås med både familj och vänner. Juldagen gick jag och Emelie ner till stationen här i Habo för lite socialisering. Frågade Emelie för någon vecka sedan om vi inte skulle gå ner och ta en öl efter barnen somnat. Blev sen tveksam när jag kom på att jag har cancer vilket de flesta här i Habo nu vet om. Jag blev då orolig för att det skulle bli en kväll med endast cancerprat med fulla människor och ledsna blickar av medömkan. Det är svårt att förklara utan att låta otacksam, för vet att dessa blickar handlar om omtanke, men de är ändå svåra för mig att hantera. Känns som att personen som står framför mig ser en döende människa, ser på mig på ett annorlunda sätt. Det är ju inte alls så jag själv ser mig och jag försöker istället skämta och skoja om min situation.
Trots att det främst var gamla vänner på Stationen denna kväll som ville veta hur jag mådde och visa omtanke, som självklart uppskattas, så var det en riktigt rolig kväll. Alla som träffar mig säger att det är riktigt skönt att se att jag fortfarande är glada Nina, som lever på sitt liv som vanligt. 
 
Minns att när jag var liten och någon t.ex. brytit en arm eller ben, så önskade jag att även jag skulle göra det. Helt sjukt, jag vet! Jag minns egentligen inte helt varför jag ville det, men ville så gärna ha ett gips som alla kunde skriva på. För var inte direkt att jag som barn fick brist på uppmärksamhet, det såg jag till att få på andra sätt. Men eftersom jag aldrig varit direkt sjuk eller skadad så fanns nog en nyfiken på den slags känslan. Jag fick som jag ville. Och nu vet jag hur det känns. Idag är det som jag är ett enda stort gående gips där många skriver peppande och fina ord på. Ett gips jag gärna är utan!
 
 
 
 
 
Var några dagar sen jag skrev och det är många som frågat mig dom senaste dagarna hur jag mår, så kände att det var dax för en uppdatering. Jag mår bra. Var på bröstmottagningen i måndags för att första gången se ärret. Jag träffade endast min kontaktsköterska som skulle kontrollera ärret och ev. svullnader. Hon tyckte det såg jättefint ut. Jag såg ett gropliknande bröst, ett ca 25cm långt ärr och såg allmänt blåslagen ut. Någon vid operationen hade även sagt att ärret inte va sytt utan att jag var klammrad, detta stämde dock inte. Jag har blivit sydd med invärtesstygn så ärret kommer knappt synas om några år. Eftersom allt såg fint ut, som sköterskan menade, så la hon om ett nytt förband som jag skulle ta bort imorgon. Förbandet lossnade dock i fredags, så Emelie kom och la om ärret, dock med ett förband jag inte kunde duscha med. Så det fick åka bort redan idag, för jag behövde verkligen ta en dusch. Jag har inte fått tvätta mig med tvål i armhålan på över två veckor och det är vad jag har mått sämst av de senaste dagarna. Ammar fortfarande på mitt friska bröst, och är det nån gång jag svettas så är det tillsammans med amningshormonerna. Har mått illa av min egna och den svettiga förbandslukten. 
 
Känner att ovissheten har gått ifrån att vara superjobbig till ganska skön. Jag känner mig inte sjuk, så kan därför bara njuta av att vara hemma med mina barn och Daniel. Vill att det ska vara så tills jag blir gammal och skruttig, så januari och nya besked behöver inte ens komma, för det finns ju en risk att det är något jag inte vill höra. Visst har jag fortfarande grymt ont i min vänstra arm och är lite orolig för den. Skulle tydligen ha full rörelsekapacitet efter 2 veckor, men trots att jag gör mina övningar bra så är jag inte där på långa vägar. 
 
Imorgon ska vi till göteborg och jul på Liseberg tillsammans med familjen Isapet, sen va det visst nästan jul. Så idag fick jag akutshoppa på nätet.
 
Tack till er all som erbjuder er att hjälpa till inför jul, med alltfrån julbak, julstäd till barnpassning. Men Jag struntar lite i allt sånt i år. Åker bort till familjen och äter upp deras istället!
Bestämde mig på torsdagskvällen, efter mitt förra inlägg, att försöka må lite bättre och sluta deppa. Så bokade in en tid hos frisören på fredag förmiddag. Jag klippte av´en bra bit av håret, tänkte att det va lika bra, inför va som med största sannolikhet komma skall med cellgifter. Kan ju lika gärna få vara fräsch i håret fram tills dess.
Sen gick vi på en promenad med barnen på eftermiddagen, har fått hem vår cykel/joggingvagn och charlie tyckte det va väldigt mysigt att få sitta inne i "tältet" med Juno. Fina vänner kom på besök på kvällen, med choklad och en fin morgonrock till MIG.
 
På lördag hade vi spelkväll med Martin och Carl, det va riktigt kul, trots att jag förlorade stort. Verkar som Cancern har botat mig från att vara dålig förlorare?!? Fick även en fin presentkorg av Martin och Josua:
 
Om jag inte redan hade varit tjock efter graviditeten så hade jag definitivt blivit det, så mycket gotte som jag fått från mina vänner sen efter operationen. Undra om socker är ett beprövat botemedel av bröstcancer? om inte annat så känns det i alla fall bättre för stunden när man svullar i soffan.
 
Imorgon ska jag till bröstmottagningen för att kolla in mitt ärr och stygn.