Ja...då har man gått från att känna sig som en klimakteriekärring till att se ut som en finnig tonårig. 
 
Igår frågade Emelie om jag var sugen på en liten roadtrip, hon skulle överraska en kompis som bor där med att dyka upp på hennes tjejkväll. Jag var väldigt tveksam till att följa med först med tanke på att jag fortfarande känner av sviterna från veckans förkylning. Är fortfarande väldigt snorig och har en hosta som gör att hela bröstet värker. Men kände ändå att jag var tvungen att hitta på något roligt för att komma ur soffan. Charlie hade bestämt att sova hos faster Sofie så hon skulle inte heller va hemma. Så efter en stunds betänketid satt vi i bilen mot Skåneland och Hässleholm. Blev en väldigt lyckad resa och en fantstiskt rolig kväll med nya människor. Imorse vaknade jag med mycket energi efter en kväll med skratt och dans, dock även med ett ansikte och huvud invaderat av finnar. Tror det är cirka 10-15stycken som flyttat in på mitt huvud och ungefär lika många på mina kinder. Har förstått att detta kan vara en biverkning av cytostatika, att få dålig hy. Jag har varit väldigt glad eftersom min hy till och med varit finare än vanligt, ja..fram tills nu då. Så nu är man inte bara fet och skallig utan även finnig. Känner mig något så kopiöst attraktiv. Det är ju tur att man fortfarande är snäll ;)
Hoppas att finnarna främst är en biverkning av att jag var väldig varm igår, och inte från cytostatikan. Jag hade nämligen både peruken och en tunnare jacka på mig hela kvällen för att dölja min Picc-line, så varmt blev det. Charlie frågade om jag hade fått pricksjukan (vattkoppor). Hon lugnade mig med att man kan få det ibland, men det går över.
 
Har även fått förkylningsblåsor i munnen, framförallt på tungan. Idag har det därför inte blivit mycket mat eftersom det gör väldigt ont att äta. Får gå på någon sån där vätskediet i några dagar tills munnen blir bättre, så i slutet av veckan hoppas jag på att jag både är smalare, prickfri och grymt snygg igen;)
Nu har även jag åkt på förkylningen som var det sista tecknet av influensan, Daniel och Charlie hade. Men trots snorig näsa och ont i halsen så har jag varit mycket piggare de senaste dagarna. Värmevallningarna har även varit mycket mildare vilket också bidragit med att jag har haft energi att orkat göra saker. Så igår var jag och Juno hemma hos syrran för lite 3månaders fotografering. Längtar tills redigeringen är klar så jag får se korten.
 
Sist jag var på ryhov och fick behandling, så frågade jag hur mycket mer hår jag kommer tappa. För dom sa till mig vid första behandlingen att jag skulle ha tappat så gott som allt redan vid nästa besök, och trots att jag tappat en hel del nu, har jag fortfarande MYCKET stubb kvar. Så har varit lite orolig att jag varit lite väl snabb med rakapparaten :) Men hon "lugnade" mig med att jag kommer tappa det. Jag är fortfarande osäker...
 
Idag har vi besök av Martin och Josua, så nu ska vi snart äta årets första grillmat. Är det nån snygg singeltjej, som inte är alltför kräsen, mellan 25-35 som läser min blogg så lämna gärna en kommentar. Lovade Martin att ägna en liten tanke till honom i dagens blogginlägg. Trevlig helg <3

Om det inte vore för mina värmevallningar, så hade jag inte klivit ur sängen dom senaste dagarna. Men i sängen har jag mest simmat i mitt egna svett, vilket har varit ohållbart. Så har kravlat mig ur sängen för att åtminstonde försöka sätta upp en fasad på att jag har lite energi för att stå upp. Jag har fått känna på vad fatique innebär.

Fatigue är den medicinska termen för en särskild trötthet och kraftlöshet som är en vanlig symptom vid cancersjukdomar och vid behandling av sjukdomen. På cancerfondens hemsida ger dom följande förklaring på symptomen: "Fatigue är ett mycket vanligt symtom vid cancer. Man kan sova en hel natt och vara precis lika trött när man vaknar som vid sängdags. Det kan kännas helt oöverstigligt att gå uppför en trappa. Man orkar inte med vanliga hushållsbestyr eller andra vardagssysslor. Det kan vara totalt omöjligt att koncentrera sig på ett samtal. Det är inte säkert att det ens finns energi för aktiviteter som man älskar. Man kan känna en vilja att göra olika saker, men tröttheten gör det omöjligt." 

Detta har varit min verklighet de senaste 5 dagarna. Jag älskar min lilla svans, Charlie snart 4år, men igår funderade jag på att fly hem till mamma. Tusen frågor och önskemål, underbara kommentarer, bus, shower och ropande utanför toadörren - den charm som hör till småbarnslivet, höll på att spränga min hjärna. Men jag flydde inte, vi mös ner oss i sängen och somnade innan klockan 19!

Idag var första dagen som jag har orkat laga mat och ta mig ur huset. Det blev en sväng på byn med Charlie. Så nu håller jag tummarna att jag får två veckor med energi innan det är dags för nästa cytostatikabehandling.