I onsdags den 5/12 var dagen då jag för två år sedan operarade bort mitt bröst. Det är den dagen då man opererar bort sin tumör som läkarvården anser att man är cancerfri. Alltså inte friskförklarad,men cancerfri. Den 5/12 varje år kommer jag alltså kunna fira mig själv ytterligare ett år som cancerfri. Den där dagen för två år sedan, vaknade jag upp efter några timmars operation lite groggy och väldigt förvirrad. Allt kändes overkligt. Att behöva förlora en kroppsdel var så overkligt och fruktansvärt sorgligt. Men samtidig kände jag en lättnad. Lättnaden blev starkare när min operationsläkare kom och meddelade mig att dom med stor säkerhet fått bort min cancertumör. Han berättade även att dom tagit bort många lymfkörtlar som såg sjuka ut, plus några extra, för att säkerställa att dom verkligen fått bort all den lokala cancern även där. Det visade sig dock senare att det endast var en lymfkörtel som faktiskt var sjuk. Nu två år senare är all sorgsenhet och saknad över mitt bröst borta. Idag känner jag bara tacksamhet över att jag fått fira två år som cancerfri.
 
 
bilden är tagen efter min operation.
 

mitt ärr idag. 
 
Det var först i Januari för två år sedan, strax innan jag påbörjade min cytostatikabehandling, som jag genomgick min första fullkroppsröntgen. Då för att säkerställa att ingen spridning redan hade skett. Som ni vet, fanns då inga tecken på cancer. I tisdags hade jag en uppföljning på de lungförändringar dom hittade för drygt ett år sen. Nu i tisdags var jag galet nervös, jag skakade i hela kroppen den morgonen. Mer än någonsin innan. Den främsta anledningen varför, tror jag beror på att det var så längesen sist. Jag har ju faktiskt sluppit sjukhus och röntgen i nästan sex månader, det är inte längre en del av mitt ekorrhjul. Men risken för att det ska bli det igen, är fortfarande väldigt stor. Jag har därför, både nervös men nyfiken, varit inne och läst min journal på 1177 varje dag sen i tisdags. Och igår hade röntgensvaret "äntligen" kommit:



Så gott som alla förändringar var borta, och inga tecken på cancerförändringar kunde hittas. Det var den längsta och skönaste sucken på länge. 

När jag röntgas får jag kontrastmedel i blodet. Efter varje röntgen mår jag väldigt dåligt. Får yrsel och en trötthet "out of this world". Har alltid trott att det beror på den psykiska pressen inför röntgen som gör att jag även blir fysiskt sjuk. Men har nu googlat mig fram att det även kan bero på en slags allergisk reaktion. Nu när mitt röntgenresultat såg bra ut. Slipper jag förhoppningsvis fler röntgen på ett tag. Men detta är tydligen något man bör diskutera med sin röntgenavdelning. Tips för er som känner igen symptomen.



Lilleman för två år sedan, dagen innan operation/ lilleman lugnar mig inför röntgen två år senare. En av mina stöttepelare och energigivare. Är inte bara med mig det hänt mycket med dom senaste åren ;)

<3
 
Jag har i några veckors tid tagit en morgondrink innehållande reboost vätskeersättning, d-vitamin och cbdolja.Resultatet är att jag känner mig väldigt mycket piggare. Detta trots en ihärdig förkylning som jag dragits med i över sex veckor. En sådan förkylning som för alldeles nyligen skulle gjort mig helt golvad. Har jag utan större problem snörvlat mig igenom. 
 
Den 11/11 fyllde vår minsting hela två år. Helt galet va tiden går fort. Om bara några dagar är det alltså två år sedan jag fick mitt cancerbesked och drygt två veckor tills jag kan fira att jag varit canerfri i två år. Jag har inget emot att tid, dagar och år springer förbi mig längre. Det får gärna vara år 2021 redan imorgon. Då är risken för ett återfall väldigt liten, för mig med en trippelnegativ bc. Det är nog först då jag vågar pusta ut på riktigt. Boka upp 5 december 2021, då jävlar ska det firas med en ordentlig fest. Men tills dess så får jag njuta av att barnen fortfarande är små och relativt oskyldiga, att leva i nuet och inte låta hjärnspökena ta över. 
 
Men i och med att min årsdag närmar sig, närmar sig även mina årskontroller. Jag har nämligen årskontroll även för min ulceriös colit nu denna tid på året, så blir dubbelt upp med provtagningar, sjukhusbesök och kotroller. Igår tog jag blodprov till mag och tarm. Läste min journal igår kväll,  provresultat såg bra ut, men visade lite tecken på en för låg hemoglobinnivå. Så får se om detta är något dom vill undersöka vidare. Läste dock att det var vanligt efter kemoterapi och vid mens, jag är skyldig till båda!
Näst på tur väntar nytt blodprov då inför röntgen nästa vecka, sen röntgen (lungor)om två veckor, mammografi/ultraljud om tre veckor och sist mitt läkarbesök hos onkologen om drygt en månad. Känner mig än så länge väldigt lugn, jag mår och känner mig bra. Vad skulle dom kunna hitta då? Men känslorna och rädslan kommer så lätt tillbaka när man slängs in i sjukhuskarusellen igen. Och trots att man vägrar vilja tro och höra något annat än positiva besked. Så är det inget man kan påverka. Inte ens med hjälp av en positiv inställning.
 
Juno 2år.
 
Killen som älskar allt som har med djur att göra.
 
Blev sjukhusbesök med Juno dagen innan han födelsedag. Fick limma hakan efter att han ramlat ner i golvet från soffan.
 
Jag nämnde ju att två inte bara var en underbar ålder.....Kreativt kaos ska man tydligen kalla det :)
 
<3
De senaste tre veckorna har jag fått det ena tråkiga beskedet efter det andra. Först fick jag beskedet att en tjej jag är uppvuxen med har fått en allvarlig aggressiv hjärntumör. Jag vill inte skriva så mycket om henne, med anledningen att jag inte vet hur öppen hon är med sin sjukdom. Alla vill inte berätta och det vill jag respektera. Men att ännu en ung kvinna, i min närhet, drabbats gör så fruktansvärt ont. 
 
Sen kom beskedet att en av de tjejer som betytt mest för mig under min cancer resa, har fått återfall. Spridning till bland annat skellettet och levern. Hon har varit och är så engagerad i att hjälpa andra unga kvinnor i deras sjukdom. Nu hoppas jag att hon får tillbaka allt det stöd hon förtjänar. Jag vill och kommer göra mitt allra bästa för att finnas här för henne, hennes man och deras två underbara flickor. 
 
Jag känner mig tom och helt jävla maktlös. Trots att man själv har varit i situtionen där man stundtals haft svårt att se ljus. Så har jag inte en aning om hur och vad man ska säga/göra till andra, när de precis fått det beskedet som är min egna värsta mardröm. 
 
Tyvärr har vår fina bröstsyster Nina  lämnat oss. Trots att detta besked var väntat, tog det väldigt hårt. Ännu ett liv, ännu en fantastisk människa som tagits ifrån oss alldeles för tidigt. Trots den korta tiden jag kände henne, gjorde hon ett stort avtryck. Jag är så tacksam att jag fick lära känne henne. Det går inte en dag utan att jag tänker på hennes två barn och man.
 
Jag finns här för er, om och när ni vill.
<3