Nu har äntligen datorn kommit på plats och blivit inkopplad. Det utlovade söndagsinlägget fick bli ett torsdagsinlägg istället.
 
Jag och tre andra tjejer från Rehabveckan på Frötuna träffades alltså i Norrköping för snart två veckor sedan. I Norrköping bor Nina, som för några veckor sedan bjöd in oss med många fler för att "Fira Livet" och hennes fyrtioårsdag. Vi kunde tyvärr inte delta på festen men vi ville självklart fira livet och Nina som nybliven fyrioåring denna helg istället. Nina lever med spridd bröstcancer och varje dag för henne är oviss. Hon var under rehabveckan på Frötuna den enda av oss då som levde med spridd bröstcancer. Hon berättade då hennes osäkerhet att åka till Frötuna, "för att hon var vår värsta mardröm" p.g.a hennes spridning. Hon använda samma ord nu när vi var i Norrköping. För mig är det väldigt långt ifrån min sanning. För mig är hon nämligen så långt i från min värsta mardröm. Hon är en människa som jag är väldigt lycklig över att fått träffa och lära känna. Att hennes verklighet med spridd bröstcancer självklart skrämmer mig går inte förneka. Att jag också en dag ska behöva berätta för mina barn att jag kommer att dö inom en snar framtid. Men om jag kommer behöva gå igenom samma helvete, så hoppas jag att jag kommer orka göra det på samma sätt som Nina. Hon gör allt för att kunna njuta av livet, trots att kroppen är fysiskt svag. Hon tar sig ork att göra sådant som ger henne energi och tar till vara på varje stund med sin familj för att skapar fler minnen tillsammans. Hon ordnar med fester och tar sig tid till att lyssna och ställa upp på andra. Idag har hon t.ex. åkt flera timmar i bil för att finnas för en bröstsyster som fått negativt besked. Hon är inte min mardröm hon är min förebild. Hennes sjukdom är en mardröm, men hon är inte sin sjukdom.
 
Självklart blev det mycket prat om cancer. Vilket det blir naturligt när det är vår värsta gemensamma nämnare. vi har alla haft samma tankar och känslor, som så få andra runt omkring oss kan förstå. Men det var framförallt alla skratt, mys och god mat som fyllde på min energibägare för ett tag framöver . Tack tjejer, ni är alla fantastiska. 
 
Idag fyller min man år. Så imorgon ska jag röva bort honom på en romantisk barnfri helg i Bohuslän. Vi ska bo i en mongolisk Jurta mitt i skogen på en liten ö. Med braskamin, vedeldad bastu och jacuzzi. Ska bli så lugnt och skönt. Daniel har även lovat att vi ska yoga. Tror dock att jag kommer yoga och han dricka öl i bastun.
 
<3
Min son har slutat sova på dagen. Jag har därför ingen tid alls för bloggen längre. Jag saknar min terapi tid här hemma, tiden då jag är "ensam" hemma och får göra saker i total tystnad. Göra precis det jag själv känner för just den stunden. Om det är städning, yoga, tvtittande eller bloggen är sak samma. Älskar att bara vara helt ensam för en liten stund. Jag är en väldigt social ensamvarg som mina gymnasielärare kallade mig. 

Hade en fantastisk helg i Norrköping med 4 bröstsystrar förra helgen. Denna helg med sp mycket känslor förtjänar ett långt inlägg. Hade tänkt göra det ikväll. Är nämligen gräsänka hela helgen då min man är iväg och leker sina kompisar. Men eftersom han självklart tar med datorn på en LAN helg och jag i detta nu får blogga på telefonen, vilket jag hatar. Så bjuder jag endast på lite bilder ikväll från Norrköping och lovar att ett längre inlägg kommer på söndag. 







Trevlig helg ni fina, som fortfarande inte givit upp hoppet på min blogg❤️
I lördags arbetade jag några timmar. Vill börja med att klaragöra att jag har INTE sagt upp mig från Fagerhults. Jag är hemma på föräldrarledighet t.o.m. årskiftet, om inte några månader till. Vill klaragöra detta för att alla blev väldigt förvånade över att se mig på min arbetsplats i lördags. Ryktet hade visst gått att jag har slutat. Men så är alltså inte fallet. Jag kontaktade min chef förra veckan för att jag gärna vill komma in och arbeta lite lördagar nu i höst. Dels för att få en liten arbetsträningsperiod innan man börjar igen på riktigt, dels är det alltid gött med lite extra pengar. Jag arbetade 6-12 i lördags och det fungerade bra, var till och med lite kul att montera igen. Men guuud så trött jag var resten av lördagen och t.o.m. söndagen vart seg. Fick troligtsvis även med mig lite baciller hem. För idag har Daniel fått vara hemma och vabba medan jag ligger med värk i kroppen och förkylning i bröst och hals. Imorgon är tanken att jag ska lyxa till det med en massage på kvällen, så jag hoppas innerligt att jag är piggare.
 
De senaste två veckorna har varit lite uppochner, jag har mått bra fysiskt med varit lite nere. Den främsta anledningen är att det var min systers dödsdag den 14september. I år var det 23 år sedan hon gick bort. Hon blev endast 16år, hon gick bort i en McOlycka. Jag är nu 32år, alltså har jag fått leva dubbelt så länge än va hon fick. Jag och Charlie pratar mycket om "Mimmi", hon saknar henne ofta när känslorna bubblar över. När hon inte kan förklara varför hon är ledsen, så är anledningen alltid "Jag saknar Mimmi". Jag tänker ofta på allt som jag fått chansen att uppleva och allt fint jag har i mitt liv som jag så gärna hade velat dela med min Mimmi. Hon togs ifrån oss innan hon ens hade fått chansen att starta sitt liv. 
 
 
Jag och mina systrar. Jannie som bebis i Sandras knä, jag längst till höger i Mimmis Knä. <3
 
Dags att återgå till sängen med en kopp te och läsa månadens Rädda Livet, Cancerfondens tidning. Såg när jag bläddrade i den att det var en hel del nya positiva resultat av forskning för trippelnegativ bröstcancer. Om något år är förhoppningsvis även vi TNBCdrabbades överlevnadsstatistik betydligt högre än 50%. Så låt även ditt oktober färgas av Rosa, #rosabandet
 
<3