I söndags tog jag min sista Tamoxifen. I måndags ringde jag och diskuterade mitt beslut med min kontaktsköterska. Biverkningar i form av Ledvärk, mensvärk, blödningar och tröttheten har varit jobbigt, men är saker jag hade kunnat leva med. Men den psykiska delen, som nedstämdheten och känslan av att inte vara mig själv. Att leva som i en tom och tråkig bubbla är inte ett liv jag vill leva. Min kontaktsköreska förstod mig och mina argument. Hände även en incident med Juno förra veckan, jag skulle ut och hämta lite ved till kaminen. Vedskjulet är precis utanför ytterdörren. Han sprang runt inne i sin gåstol och jag skulle vara iväg max 10sekunder. Jag springer ut, och lyckas missa att ytterdörren inte stängts helt. Juno springer efter, lyfter upp gåstolen så han lyckas både komma över tröskeln och öppna dörren. Han springer alltså utför trappan i sin gåstol, som välter och han hamnar liggandes upp och ner fortfarande fast i gåstolen med ansiktet i stenplattorna. Han klarade sig mirakulöst med ett litet blåmärke på kinden. Gåstolen tog smällen. Men där och då, tog jag besultet att min trötthetsbubbla fick vara över. Jag vill inte riskera att min medicinering får mig att bli så snurrig och trött vilket kan resultera i att mina beslut och handlingar kan bidra till att mina barn skadas. Då riskerar jag hellre ett återfall. Där och då visste jag att inget skulle ändra mitt beslut att sluta med tamoxifenen och hoppa av studien i Göteborg innan jag ens fått informationen om den.
 
I fredags gick jag in för att läsa min Journal via 1177.se. Där kan man välja om man vill se all information i sin journal, även sådan information som jag ännu inte hunnit bli meddelad om. Jag vill alltid hellre veta, än att leva i ovissheten. Så jag valde att göra detta även denna gången. Det visade sig att mina röntgensvar var klara. Det visade sig även att dom hade hittat fem stycken förändringar på min vänstra lunga med storlek upp till 2centimeter. "Nytillkommet ses ett flertal ospecifika perifera infiltrat i vänster lunga. Ej typiskt metastasutseende men detta kan ej uteslutas med tanke på grundsjukdom."
Jag försöker fortfarande vara positiv och hålla fast vid att förändringarna ej hade typiskt metastasutseende. Men självklart börjar rädslan smyga sig på... och jag är med all säkerhet inte klar med sjukhusbesöken innan dom vet säkert vad förändringarna faktiskt är och beror på. Nu samlar jag på mig alla frågor jag bara kan, inför läkarbesöket nästa vecka. Då jag ska få informationen jag redan har.
 
<3
 
 
 
Igår var jag på ett nytt besök på Länssjukhuset Ryhov. Röntgen återigen. Denna gången för att kontrollera inre organ i buk och lungor inför min ettårsuppföljning som jag kommer ha inom några veckor. Denna Röntgenundersöknignen  erbjuds inte som standard inför ettårskontrollen, utan var något jag fick efter samtal med ryhovs onkologöverläkare. Standard här i Jönköping nämligen endast mammografi. Men på grund av att min tumör var aggressiv och ovanlig i sin uppbyggnad samt att jag hade spridning till lymfkörteln. Godkände överläkaren min önskan om en röntgenundersökning för att både lugna mig psykiskt men även för attt kontrollera att inget missats vid första datortomografin jag gjorde i Januari.
 
Inför undersökningen fick jag först dricka kontrastvätska, 2liter på 2timmar. Detta smakar som lite torrare vatten och ska göra att man ser förändringar på tarmarna lättare. Vid undersökningen fick jag sedan en injektion av kontrastvätska i armvecket (denna skulle göra att man såg förändringar på andra inre organ lättare) den bidrar med en stigande värmande känsla i kroppen. Som tur var varnade sköterskan om att man även får en känsla av att man ska kissa ner sig, annars skulle jag få en lättare panik. Särskilt efter 2liter kontrastvätska till lunch. Själva bildtagningn gick på cirka 10min, jag låg på en brits och åkte in i kameran som var ett cirka meterlångt rör, inga större konstigheter. Nu är en väntan på cirka tio dagar innan röntgenplåtarna är klara och kontrollerade. Men sen är min kropp verkligen kontrollerad. En liten oro finns självklart alltid, men har en bra känsla i kroppen. Tror inte att det kommer upptäckas några förändringar eller metastaser den här gången heller.
 
Jag ringde aldrig till onkologen i fredags. Tänkte ge tamoxifenen ännu en vecka... vill verkligen känna att jag ger behandlingen en ärlig chans, så att inte mina känslor och tröttheten främst beror på höstmörkret.
 
<3
Nu har jag ätit tamoxifen i drygt tre veckor och är riktigt nära att ge upp denna behandling. Jag känner mig inte längre som mig själv. Jag vet inte om detta är någon biverkning som kommer bli bättre med tiden, eller om man måste äta mer piller för att slippa biverkningen. Piller jag då pratar om är så kallade "lyckopiller", och jag vill inte äta mer piller som innebär andra biverkningar som jag då eventuellt måste äta piller för o.s.v.. Jag känner mig nämligen ganska så låg. Jag känner både psykisk och fysisk trötthet, lite nedstämd,  jag har varken lust eller känner någon glädje för något. Jag är inte direkt ledsen, arg eller irriterad utan jag bara är. Ja..förutom förra veckan, när jag led av en extrem PMS värre än någonsin. Så har jag inga direkta känslor. Dettat är väldigt ovanligt för att vara jag. Jag som alltid brukar känna väldigt mycket, hela tiden. Får nu anstränga mig för att vara mig själv. Anstränga mig för att skratta. Anstränga mig för att vara social och  anstränga mig för att ta tag i saker som jag normalt hade uppskattat att göra. Jag Känner mig känslokall.
Förra veckans provsvar från skelettröntgen gjorde mig så klart glad, men inte så glad som jag borde blivit. Inte så glad som normala jag hade blivit. 
I lördags överraskade våra bästisgrannar mig och Daniel med en dagspa och lunch på Hooks herrgård. Dom var även privatchaufförer samt barnvakter.  Jag och Daniel fick bara njuta hela dagen. Detta var fantastiskt skönt och det var längesen jag fick känna mig så avslappnad. Mitt normala jag hade gråtit av tacksamhet och uppskattning. För detta var verkligen på topplistan över fina saker andra gjort för mig. Men energin fanns knappt för att säga tack på ett tillräckligt sätt.
 
Ska ringa onkologen imorgon och rådfråga, kommer jag kunna bli glada Nina med alla känslorna utan lyckopiller? Kommer detta bli bättre, om jag står ut några veckor till? Eller ska jag bara lägga ner Tamoxifen och hoppas på det bästa...
 

<3