I lördags arbetade jag några timmar. Vill börja med att klaragöra att jag har INTE sagt upp mig från Fagerhults. Jag är hemma på föräldrarledighet t.o.m. årskiftet, om inte några månader till. Vill klaragöra detta för att alla blev väldigt förvånade över att se mig på min arbetsplats i lördags. Ryktet hade visst gått att jag har slutat. Men så är alltså inte fallet. Jag kontaktade min chef förra veckan för att jag gärna vill komma in och arbeta lite lördagar nu i höst. Dels för att få en liten arbetsträningsperiod innan man börjar igen på riktigt, dels är det alltid gött med lite extra pengar. Jag arbetade 6-12 i lördags och det fungerade bra, var till och med lite kul att montera igen. Men guuud så trött jag var resten av lördagen och t.o.m. söndagen vart seg. Fick troligtsvis även med mig lite baciller hem. För idag har Daniel fått vara hemma och vabba medan jag ligger med värk i kroppen och förkylning i bröst och hals. Imorgon är tanken att jag ska lyxa till det med en massage på kvällen, så jag hoppas innerligt att jag är piggare.
 
De senaste två veckorna har varit lite uppochner, jag har mått bra fysiskt med varit lite nere. Den främsta anledningen är att det var min systers dödsdag den 14september. I år var det 23 år sedan hon gick bort. Hon blev endast 16år, hon gick bort i en McOlycka. Jag är nu 32år, alltså har jag fått leva dubbelt så länge än va hon fick. Jag och Charlie pratar mycket om "Mimmi", hon saknar henne ofta när känslorna bubblar över. När hon inte kan förklara varför hon är ledsen, så är anledningen alltid "Jag saknar Mimmi". Jag tänker ofta på allt som jag fått chansen att uppleva och allt fint jag har i mitt liv som jag så gärna hade velat dela med min Mimmi. Hon togs ifrån oss innan hon ens hade fått chansen att starta sitt liv. 
 
 
Jag och mina systrar. Jannie som bebis i Sandras knä, jag längst till höger i Mimmis Knä. <3
 
Dags att återgå till sängen med en kopp te och läsa månadens Rädda Livet, Cancerfondens tidning. Såg när jag bläddrade i den att det var en hel del nya positiva resultat av forskning för trippelnegativ bröstcancer. Om något år är förhoppningsvis även vi TNBCdrabbades överlevnadsstatistik betydligt högre än 50%. Så låt även ditt oktober färgas av Rosa, #rosabandet
 
<3
Nu får semestern vara slut. Charlie har börjat förskolan igen och det har inneburit sjukstuga här hemma i någon vecka. Barnen har haft lite feber, öron- och ögoninflammation. Men idag kunde hon gå tillbaka till sina kompisar på förskolan igen. Tiden då hon är i förskolan brukar Juno sova någon/några timmar. Jag har nu bestämt mig att ägna den tiden åt att planera för vad jag ska göra framöver. Jag har alltid haft många idéer och visioner för vad jag vill arbeta med. Men inte riktigt vågat ta steget. Nu efter dessa två omvälvande och tuffa åren med sjukdom, känner jag att man måste ta vara på all tid man har och göra saker man mår bra utav. Såväl i arbete som i vardagen. Jag arbetar därför en hel del med lite olika projekt, affärsidéer och räknar på budgetförslag. För nu ska iaf inte feghet och rädslan för att misslyckas stoppa mina drömmar till att arbeta med något jag brinner för. Det finns så många andra hinder som kan sätta kuggar i hjulet för det. Men jag har lovat mig själv att iaf våga satsa helhjärtat denna gången på att göra något nytt. Jag har fått en andra chans till livet och vill med det även få en nystart i arbetslivet. 
 
Jag har haft några veckor med oro för återfall. Det började med fruktansvärda magsmärtor, framförallt vid äggledare och livmoder. Sen kom blödningar. Hade inte en kompis påminnt mig om att det vid en av mina röntgen tillfällen visade att jag hade en cysta på livmodern, hade jag ringt både kvinnoklinik, min onkolog och min tarmläkare. Oron för äggledarcancer hann nämligen dyka upp i hjärnan. Men smärtan la sig efter cirka 1,5 vecka och har sedan dess inte haft några känningar. Så med all säkerthet var det cystan som släppte.
 
Inatt drömde jag till och med att jag fått återfall, med spridning i hela kroppen. Fick beskedet att jag endast hade några veckor kvar. Jag hann ta alla svåra samtal med vänner, familjen och mina barn. Hann planera detaljer och t.o.m. min egna begna begravning. Innan jag vaknade.  Jag spelade in låten "Keep holdning on" med Avril Lavigne, till Charlie, i drömmen.. Denna låt har hon sedan jag blev sjuk alltid velat ha som godnatt visa, och det ville jag i drömmen att hon skulle ha möjlighet att fortsätta få. Låten som även ofta fått henne känslosam trots att hon inte förstår innebörden av texten.
 
 
 
Det var därför lite extra skönt att vakna imorse och inse att allt bara var en mardröm. Jag har haft många månader utan en tanke på cancer. Men det bröjar närma sig 2års kontroll och då kommer påminnelsen, förra året var en dimma men tyvärr ingen mardröm. 
 
<3