Har varit några trötta dagar sen senaste cytistatikabehandlingen i onsdags. Det känns att min kropp har fått utstå många behandlingar nu . Det är framförallt hjärnan som har varit påverkad denna och även en hel del förra veckan. Jag har fått svårare att orka med mycket ljud, är väldigt lättirriterad och det är nästan omöjligt att fokusera när det det är många som pratar med och runt omkring mig. Tystnaden är min bästa vän för tillfället. Jag har även blivit ännu mer slarvig och klumpig än innan cancern. Bara denna veckan har jag lyckats att ramla baklänges från en barstol när jag hängde upp en ampel. Som tur var, var det utomhus på gräsmattan. Oturligt nog låg  ett vattenpass precis där jag landade. Igår när jag målade lite panel så välte jag en stor blomkruka när jag stötte min fot mot den, på stegen jag stod på. Vilket resulterade i att jag fick färg över hela mig och blomjord på hela den nymålade väggen. I torsdags grillade vi med grannarna, och jag fick ett bryt. Alla pratade och skojtjafsade lite i munnen på varandra medan charlie gnällade och tjatade i mitt öra. Jag kände hur min hjärna kokade över och skriker "Käften" rakt ut. Jag blev lika förvånad att ordet kom ur min mun som stackars charlie som kollar på mig med sorgsna och förvånande ögon på mig. Ett väldigt dåligt samvete svepte över mig. Fick ursäkta mig snabbt och efter maten var vi alla kompisar igen. Förra torsdagen fick världens snällaste granne Jonas en "håll bara käften" när han och Daniel småretades med mig... samma visa då. Hjärnan stängde av och orden flög ur min mun. Men idag vaknade jag en aning piggare, så får förhoppningsvis en glad och pigg helg.
 
I onsdags under min behandling träffade jag en socionom för att samtala kring hur barn påverkas av en anhörig med sjukdom. Hon skulle hjälpa till med lite tips och ideér om hur jag och Daniel kan prata om min sjukdom med våra barn. Detta var ett nytt samarbete med onkologen, hon hade främst arbetet med anhöriga och patienter med psykiskt sjukdom innan. Så jag var hennes andra cancerpatient. Det blev faktiskt inte så mycket tips och ideér till mig. Jag är så långt gången i min behandling så vi pratade mest om hur vi har gjort här hemma. Eftersom Charlie har varit insatt hela tiden, vi pratar ofta och Charlie ställer frågor eller upplyser mig och andra om min sjukdom. Hon har även fått vara med under hela resan - efter mastektomioperationen, rakat mitt hår och på behandling. Socionomen tyckte vi har hanterat allt väldigt bra. Jag påpekade att det hade varit bra om vi hade haft kontakt tidigare, redan innan operationen. Då jag funderade på hur mycket man ska berätta för en snart fyra åring. Vi pratade istället mycket i onsdags om hur mina barn varit en stor drivkraft för mig under min cancerresa. Samtidigt som rädslan för att dö antagligen varit större p.g.a. att jag har mina barn. Risken att förvinna ifrån dom och Daniel har varit min största rädsla. Att kanske inte få uppleva mina barns uppväxt och inte kunna finnas vid Daniels sida <3
Jag och barnen har återigen varit förkylda. Har haft några snoriga och hostiga dagar här hemma och vi alla har varit allmänt lättirriterade och trötta. Juno har fått en liten tand, så hans tillstånd har nog främst berott på det. Medan jag och Charlie varit påverkade av ren förkylning. Idag har det vi dock varit lite bättre så hoppas på att denna gången inte ska vara lika ihärdig som det har varit vid föregående förkylningar. Jag orkar nämligen inte med en sur och trotsig fyraåring fler dagar, när jag själv inte är pigg. Jag klagar och gnäller och Charlie blir då ännu mer gnällig och trotsig. Men idag har vi haft en ganska så bra dag, lekt med gudsonen vilket enligt Charlie var dagens höjdpunkt. För det sista hon sa innan hon somnade var: " Mamma, idag när Louli var på förskolan och doktorn lekte vi med Lias, han var jätteduktigt. Vi tre hade såååå roligt tillsammans".
 
Tisdagar brukar innebära behandlingsdag. Men denna vecka är det istället behandling imorgon, onsdag. Tidig sådan också, redan vid 8:15. Så blir att ställa alarmet betydligt tidigare än vad jag är van vid att gå upp. Juno är nämlig lika morgontrött som sin mor. Är inte många dagar i veckan han väcker min innan klockan 8-9. Underbart! 
 
<3
Har inte haft några större besvär med mina fötter de senaste dagarna. Surret och domningarna har kommit och gått lite, men inte som förra veckan då jag kände dom ständigt. Jag har varit väldigt aktiv denna veckan med mycket trädgårdsarbete och lek. Eftersom jag även varit mycket piggare i huvudet denna veckan än förra så har jag inte vilat mig så mycket på dagarna. Så sent på kvällarna känner jag dock att jag belastat mina fötter en hel del. Får en känsla likt träningsvärk i fotsulorna, men detta sover jag bort under natten.
 
Har haft ett "måbraprojekt" de senaste veckorna. Älskar att få påta och pyssla, men min energi har främst fått gå till vardagssysslorna sen mitt cancerbesked. Har dock försökt orka några småprojekt som lite terapi. Nu är ett av dom klara, jag har snickrat ett bord till uterummet. Har även städat och gjort fint där inne, så jag kan slänga mig i hängmattan om dagarna och bara mysa med en bok, när tillfället ges.
 
 
Trots att jag smörjt in mig ordentligt med barnens solkräm 50+, så har jag lyckats bränna mig en aning i helgen medan jag legat i rabatterna och rensat ogräs ;) Har varit extra noga med att skydda mitt ärr som bara blir ljusare och finare.
 
Lite drygt 2 månader mellan korten. Har dock ett stort problem att hitta en bikini som döljer både ärr och protes. Har hittat en jättefin "protes bikini", men då kostar bara bikinitoppen 800kr. Man är ju nästan smålänning, har därför inte velat köpa den. Men om sommaren ska vara så här varm och fin så lär jag snart bli tvungen. Jag avlider i värmen både dag som natt med mina klimateriesvettningar. Barnens pool lockar på mig under dagarna, men tror inte grannarna skulle uppskatta mig nakenbada.
 
<3