I tisdags var det riktigt tråkigt att vara instängd på dagvården för behandling. Solen sken utanför fönstret, jag ville bara hem och få njuta av den. Jag älskar vår och sol. Men denna våren får gärna bara rusa förbi. Jag har sex behandlingar kvar av cytostatika, sex veckor. Jag vill bara få de överstökade så att jag kan få känna på hur en normal vecka utan sjukhusbesök känns igen. Jag får inte heller njuta av solen i vilket fall, eftersom jag helst inte ska vistas för mycket i den. När man går på cytostatika så är huden mer känslig, man bränner sig lättare och kan även få mycket bestående pigmentfläckar och eksem. Solstolen får därför vänta till nästa år. Men min hjärna och kropp törstar efter både solens värme samt D-vitamin. Behandlingen i tisdags tog även lång tid, dels för att det va röd dag i måndags, vilket innebär blodprov på behandlingsdag, jag fick därför åka in tidigt. Hade dock ingen läkartid som jag nämnde vid förra inlägget, utan det var visst nästa tisdag. Men min picc-line ville inte ge backflöde, IGEN, så jag var i gång med behandlingen vid 11:15 istället för 09:30. I tisdags var det därför ballader i lurarna och inte peppmusik, kände för självömkan och inte korridorsdans. Något positivt är att jag knappt känner av några biverkningar längre. Ryggvärken och surret i händer/fötter är borta. Lite trött är jag. Men inte så jag klagar. Har börjat självmedicinera mig, men med vad återkommer jag till vid ett senare inlägg. Är dock helt säker på att varför mina biverkningsbesvär försvunnit beror på det.
Juno har varit förkyld hela sitt 6månaders liv, med några få dagar som undantag. Nu har det börjat vissla i luftrören. Så när ett av våra barn verkar vuxit ifrån sin förkylningsastma får nästa det. Har fått läkartid till honom den 22/5, så nu medicinerar vi honom med Charlies inhalator efter rådfrågning från barnmottagningen.
Imorgon har vi planerat in en resa till Borås djurpark. Tror jag är den som är mest exalterad :)
Kommentera