stulentid.blogg.se

Har varit några trötta dagar sen senaste cytistatikabehandlingen i onsdags. Det känns att min kropp har fått utstå många behandlingar nu . Det är framförallt hjärnan som har varit påverkad denna och även en hel del förra veckan. Jag har fått svårare att orka med mycket ljud, är väldigt lättirriterad och det är nästan omöjligt att fokusera när det det är många som pratar med och runt omkring mig. Tystnaden är min bästa vän för tillfället. Jag har även blivit ännu mer slarvig och klumpig än innan cancern. Bara denna veckan har jag lyckats att ramla baklänges från en barstol när jag hängde upp en ampel. Som tur var, var det utomhus på gräsmattan. Oturligt nog låg  ett vattenpass precis där jag landade. Igår när jag målade lite panel så välte jag en stor blomkruka när jag stötte min fot mot den, på stegen jag stod på. Vilket resulterade i att jag fick färg över hela mig och blomjord på hela den nymålade väggen. I torsdags grillade vi med grannarna, och jag fick ett bryt. Alla pratade och skojtjafsade lite i munnen på varandra medan charlie gnällade och tjatade i mitt öra. Jag kände hur min hjärna kokade över och skriker "Käften" rakt ut. Jag blev lika förvånad att ordet kom ur min mun som stackars charlie som kollar på mig med sorgsna och förvånande ögon på mig. Ett väldigt dåligt samvete svepte över mig. Fick ursäkta mig snabbt och efter maten var vi alla kompisar igen. Förra torsdagen fick världens snällaste granne Jonas en "håll bara käften" när han och Daniel småretades med mig... samma visa då. Hjärnan stängde av och orden flög ur min mun. Men idag vaknade jag en aning piggare, så får förhoppningsvis en glad och pigg helg.

 

I onsdags under min behandling träffade jag en socionom för att samtala kring hur barn påverkas av en anhörig med sjukdom. Hon skulle hjälpa till med lite tips och ideér om hur jag och Daniel kan prata om min sjukdom med våra barn. Detta var ett nytt samarbete med onkologen, hon hade främst arbetet med anhöriga och patienter med psykiskt sjukdom innan. Så jag var hennes andra cancerpatient. Det blev faktiskt inte så mycket tips och ideér till mig. Jag är så långt gången i min behandling så vi pratade mest om hur vi har gjort här hemma. Eftersom Charlie har varit insatt hela tiden, vi pratar ofta och Charlie ställer frågor eller upplyser mig och andra om min sjukdom. Hon har även fått vara med under hela resan - efter mastektomioperationen, rakat mitt hår och på behandling. Socionomen tyckte vi har hanterat allt väldigt bra. Jag påpekade att det hade varit bra om vi hade haft kontakt tidigare, redan innan operationen. Då jag funderade på hur mycket man ska berätta för en snart fyra åring. Vi pratade istället mycket i onsdags om hur mina barn varit en stor drivkraft för mig under min cancerresa. Samtidigt som rädslan för att dö antagligen varit större p.g.a. att jag har mina barn. Risken att förvinna ifrån dom och Daniel har varit min största rädsla. Att kanske inte få uppleva mina barns uppväxt och inte kunna finnas vid Daniels sida <3