I onsdags den 5/12 var dagen då jag för två år sedan operarade bort mitt bröst. Det är den dagen då man opererar bort sin tumör som läkarvården anser att man är cancerfri. Alltså inte friskförklarad,men cancerfri. Den 5/12 varje år kommer jag alltså kunna fira mig själv ytterligare ett år som cancerfri. Den där dagen för två år sedan, vaknade jag upp efter några timmars operation lite groggy och väldigt förvirrad. Allt kändes overkligt. Att behöva förlora en kroppsdel var så overkligt och fruktansvärt sorgligt. Men samtidig kände jag en lättnad. Lättnaden blev starkare när min operationsläkare kom och meddelade mig att dom med stor säkerhet fått bort min cancertumör. Han berättade även att dom tagit bort många lymfkörtlar som såg sjuka ut, plus några extra, för att säkerställa att dom verkligen fått bort all den lokala cancern även där. Det visade sig dock senare att det endast var en lymfkörtel som faktiskt var sjuk. Nu två år senare är all sorgsenhet och saknad över mitt bröst borta. Idag känner jag bara tacksamhet över att jag fått fira två år som cancerfri.
bilden är tagen efter min operation.
mitt ärr idag.
Det var först i Januari för två år sedan, strax innan jag påbörjade min cytostatikabehandling, som jag genomgick min första fullkroppsröntgen. Då för att säkerställa att ingen spridning redan hade skett. Som ni vet, fanns då inga tecken på cancer. I tisdags hade jag en uppföljning på de lungförändringar dom hittade för drygt ett år sen. Nu i tisdags var jag galet nervös, jag skakade i hela kroppen den morgonen. Mer än någonsin innan. Den främsta anledningen varför, tror jag beror på att det var så längesen sist. Jag har ju faktiskt sluppit sjukhus och röntgen i nästan sex månader, det är inte längre en del av mitt ekorrhjul. Men risken för att det ska bli det igen, är fortfarande väldigt stor. Jag har därför, både nervös men nyfiken, varit inne och läst min journal på 1177 varje dag sen i tisdags. Och igår hade röntgensvaret "äntligen" kommit:
Så gott som alla förändringar var borta, och inga tecken på cancerförändringar kunde hittas. Det var den längsta och skönaste sucken på länge.
När jag röntgas får jag kontrastmedel i blodet. Efter varje röntgen mår jag väldigt dåligt. Får yrsel och en trötthet "out of this world". Har alltid trott att det beror på den psykiska pressen inför röntgen som gör att jag även blir fysiskt sjuk. Men har nu googlat mig fram att det även kan bero på en slags allergisk reaktion. Nu när mitt röntgenresultat såg bra ut. Slipper jag förhoppningsvis fler röntgen på ett tag. Men detta är tydligen något man bör diskutera med sin röntgenavdelning. Tips för er som känner igen symptomen.
Lilleman för två år sedan, dagen innan operation/ lilleman lugnar mig inför röntgen två år senare. En av mina stöttepelare och energigivare. Är inte bara med mig det hänt mycket med dom senaste åren ;)
<3
Kommentera