stulentid.blogg.se

Nu har jag "äntligen" fått ett nytt samtal från bröstmottagningen. Så på måndag kommer vi få reda på mer om min bröstcancer, såsom vilken slags cancer det är och om den har spridit sig längre än till lymfkörtkarna. Men även hur hur den närmaste tiden ser ut gällande efterbehandlingar. Trots att man kommit långt i forskningen om bröstcancer och idag är det hela 95% som överlever har jag valt att inte googla för mycket eller läsa på om andra bröstcancerfall. Jag har inte velat gå och tänka och oroa mig för mycket, vilket jag inte heller har gjort den här tiden efter operationen. Jag har känt mig stark! Men när samtalet kom, kom även klumpen i magen tillbaka, cancern som jag har kunnat förtränga blev återigen verklighet.

 

Jag vet att jag varit urusel på att uppdatera bloggen, har fått höra att det finns önskemål för uppdatering. Men med en 7 veckors bebis och en 3,5årig flicka så räcker inte alltid tiden till och har inte haft så mycket mer att berätta. Lovar dock att försöka bättra mig lite i alla fall.

 

Julen har varit fantastisk. Har hunnit umgås med både familj och vänner. Juldagen gick jag och Emelie ner till stationen här i Habo för lite socialisering. Frågade Emelie för någon vecka sedan om vi inte skulle gå ner och ta en öl efter barnen somnat. Blev sen tveksam när jag kom på att jag har cancer vilket de flesta här i Habo nu vet om. Jag blev då orolig för att det skulle bli en kväll med endast cancerprat med fulla människor och ledsna blickar av medömkan. Det är svårt att förklara utan att låta otacksam, för vet att dessa blickar handlar om omtanke, men de är ändå svåra för mig att hantera. Känns som att personen som står framför mig ser en döende människa, ser på mig på ett annorlunda sätt. Det är ju inte alls så jag själv ser mig och jag försöker istället skämta och skoja om min situation.

Trots att det främst var gamla vänner på Stationen denna kväll som ville veta hur jag mådde och visa omtanke, som självklart uppskattas, så var det en riktigt rolig kväll. Alla som träffar mig säger att det är riktigt skönt att se att jag fortfarande är glada Nina, som lever på sitt liv som vanligt. 

 

Minns att när jag var liten och någon t.ex. brytit en arm eller ben, så önskade jag att även jag skulle göra det. Helt sjukt, jag vet! Jag minns egentligen inte helt varför jag ville det, men ville så gärna ha ett gips som alla kunde skriva på. För var inte direkt att jag som barn fick brist på uppmärksamhet, det såg jag till att få på andra sätt. Men eftersom jag aldrig varit direkt sjuk eller skadad så fanns nog en nyfiken på den slags känslan. Jag fick som jag ville. Och nu vet jag hur det känns. Idag är det som jag är ett enda stort gående gips där många skriver peppande och fina ord på. Ett gips jag gärna är utan!