Jag hade önskat att jag hade lite mer tid för att skriva av mig här. Att lite oftare få sätta sig ner och bara skriva av sig och reflektera över hur jag mår och känner. Men dagarna försvinner i vardagssysslor och arbete. Har en son som håller på att lära sig gå och som vill hålla handen alla hans vakna sekunder. Har jag inte tiden för agera personlig gåstol så sitter han på mina fötter och drar i mina ben. Charlie har fortfarande jullov så när Juno sover försöker jag ge henne lite tid. Där emellan alla tråkiga måsten som mat och städning innan jobbet. När jag kommer hem är jag helt slut, både fysiskt spm psykiskt. Hjärntröttheten gör mig påmind av min behandling. Jag glömmer saker lätt och på jobbet kan jag stå och stirra som ett fån på armaturer och ritningar som jag sett hundra gånger innan. Människor runt omkring mig kan småskratta och håna mig lite skämtsamt över tokigheter jag gör eller säger. För alla som ser mig, ser en frisk Nina. Jag klarar av att jobba, jag klarar av vardagen och jag klarar av att ge skenet av att vara en pigg tjej med mycket energi. Men det är tufft att inte längre känna igen sig själv, att inte längre kunna vara snabbtänkt och på alerten. Tufft att ständigt ha en känsla av att en del av min personlighet är borta. Speciellt när andra inte förstår.
Jag har som jag berättat (enligt ärftlighetsutredning) ingen förhöjd risk för ny bröstcancer eller äggstockscancer. Hade inga avvikelser i de genmutationer dom kontrollerar idag. Min dotter kommer få göra en utredning om cirka 20 år, då dom med all säkerhet kollar betydligt fler sorters avvikelser. Forskningen går som tur va snabbt framåt och om bara några år tror dom sig veta betydligt mer än idag. Men utifrån dagens kunskap räknas min risk att få ny cancer till 17.2%, vilket inte är en förhöjd risk då den måste vara över 20.5%,(tror jag hon sa) . Jag anser att det är en ganska hög procent ändå, men tydligen inte tillräckligt för att få använda som argument för att få göra förebyggande operationer. Jag måste ta och fundera på hur gärna jag vill ta bort mitt andra bröst och även mina äggstockar i framtiden. Hur mycket dessa % kommer vara jobbigt för mig psykiskt. För 17.2% risk på en livstid när man endast är 32år och förhoppningsvis har många år kvar att leva känns just nu som jag hellre vill få ner till 0.
Har fått en jätteknöl bakom örat, första tanken var självklart att det är en tumör. Men med tanke på att jag varit lite förkyld och haft bihåleinflammation så kan det likaväl vara en svullen lymfkörtlel (enligt google). Men har den inte gått ner om någon vecka ska jag kontakta onkologen.
<3
1 kommentarer
Elisabeth
05 Jan 2018 11:25
Det låter som att din vistelse på Mösseberg kommer väldigt lägligt. Hoppas du får både välbehövlig vila och hjälp med att reda ut tankarna.
Var rädd om dig!
Kommentera