Illamåendet har blivit bättre, vilket är väldigt skönt. Nu är det inte konstant längre, utan kommer och går. Jag är dock fortfarande väldigt hjärntrött och när Daniel kommer hem från jobb på eftermiddagarna krävs en kortare vila för att jag ska orka va vaken till kvällen och läggdags. Det är väldigt tråkigt, nu när Daniel jobbar heltid, och jag inte är fullt pigg. Känns som vi aldrig hinner träffas eller kommunicera längre. Jag är oftast för trött och så även han efter långa dagar på jobbet och raka sen vägen hem för att ta över barnen någon timma för låta mig vila. Men detta är väl vardagsrutiner vi får komma in i och acceptera just nu. Det kommer inte heller bli bättre framöver, för från och med imorgon ska jag börja jobba 25%. Mitt val. Jag behöver komma ut och känna mig normal igen. Jag hoppas innerligt att kropp och knopp kommer orka. Träffade min chef i fredags, dom är riktigt förstående och gulliga. Chefen frågade flera gången om jag var helt säkert på att jag kände mig redo för att gå tillbaka till arbetet.  Jag  fick även lova att låta arbetsträningen få ta sin tid, att jag inte skyndar på något och att jag ska lyssna på kroppen. Chefen har även varit väldigt flexibel med vilka tider och på vilken avdelning jag ska få göra min arbetsträning. Så känns både bra och kul att börja arbeta lite smått. Men det kommer bli ännu mindre tid med min man, jag kommer nämligen åka till jobbet när han kommer hem.
 
Jag har haft ont i min rygg i ungefär en månads tid. Det började med trötthetskänsla och lite smärta i ländryggen. Detta är helt naturligt när man är småbarnsförälder, inte minst när man har en klump på dryga 10kg som inte går än. Det blir även många lyft och onaturliga lekställningar på golvet. Men smärtan har blivit värre det senaste och börjat sprida sig både upp och ner längs med ryggrad, bäckenben och svanskotan. Jag har lovat mig själv att inte oroa mig för minsta smärta, men jag har även lovat att inte vara naiv genemot min sjukdom. Jag menar... jag gick med en tumör i bröstet i 9månader och intalade mig att det var svullna mjölkkörtlar. Så jag ringde onkologen i onsdags för att rådfråga, fick tid till läkaren i torsdags. Hon kände igenom kroppen och vi gjorde några övningar för att se när och var jag hade som ondast. Värsta smärtan kom när hon drog mitt knä mot min mage, det högg till ordentlig i svankotan så jag skrek till. Det hon även kunde konstantera var att smärtan inte verkade vara muskelrelaterat, att jag var en aning svagare i vänster sida samt inte hade några som helst reflexer i min kropp. På grund utav att skelettmetastaser är ett av dom vanligaste återfallsområdena när det kommer till bröstcancer, skickade hon en remiss för magnetröntgen. Jag ska dit på tisdag morgon. För att vi ska kunna utesluta metastaser och få svar på varför jag har ont. Oro för att det skulle vara metastaser har ännu inte kommit. Jag väljer att inte spekulera alls vad det kan vara.
 
Nu är det Oktober månad, ingen har väl missat att det är nationella bröstcancerdagen idag, och att vi hjälps åt lite extra denna månad att öka medvetenheten om Bröstcancer. Och att vi på bästa sätt engagera oss i kampen mot bröstcancer. Finns t.ex. väldigt snygga rosa band att köpa i så gott som alla affärer ;)
 
 
 
<3

Kommentera

Publiceras ej