stulentid.blogg.se

Det här inlägget kommer inte handla om min sjukdom, utan istället mina barn. Jag tänker ofta på och blir ledsen över hur min sjukdom har tagit över all uppmärksamhet från speciellt Juno. Han fick cirka tre veckor i livet innan jag fick mitt besked och var bara 3dagar innan själva karusellen sattes i rullning med mammografin och biopsi. Frågorna som ställdes efter vi fick Charlie; "hur gick förlossningen? Hur är det med er lilla flicka? Växer hon bra? etc. Dessa eller liknande frågor om Juno är väldigt sällan någon jg träffar ställer. I november/december 2016 blev jag inte tvåbarnsmamman Nina, jag blev cancerNina. Det är inte så att jag inte förstår att det är ovanligare att få cancer än två barn, att man som person utanför min lilla trygga familj undrar hur jag mår och hur det går gällande min sjukdom. Att man vill visa omtanke. Men det gör fortfarande ont i mitt mammahjärta, att jag och framförallt min sjukdom tar bort så mycket från mina barn. Att det finaste jag har lite försvinner i fokusen på det tråkiga och sjuka. 

 

Mina barn är helt fantastiska. Charlie har från första dagen varit en fin storasyster och berättar ofta hur glad hon är att ha en "egen lillebror". Hon tycker det är kul att få hjälpa till att byta blöjor och flaskmata. Men längtar till att Juno ska bli större så han också kan "hoppa studsmatta" och  "vara pappan när vi leker mamma, pappa, barn". Självklart visar hon stundtals på en trotsig sida, som jag antar hörtill när man är 3,5år. Passar gärna på att busa, oftast när Juno sitter mer flaskan i munnen och hon vet att jag har svårt att göra något åt saken;)

 

Juno har redan inifrån magen visat tecken på att vara en livlig krabat som är sugen på livet. Han kom sex dagar innan bf, från första värken tog det bara 1,5timme till att han låg på min mage istället för i. Det var en fantastiskt förlossning, inte alls som Charlies då jag hade värkar nästan varje minut i ca 10timmar och ett värkarbete på 2,5timmar. När jag kom in på förlossningssalen med Juno var jag öppen 5cm, och räknade då med ytterligare fem timmar med smärta eftersom jag öppnade mig 1cm i timman med Charlie. Jag skriker att jag inte kommer palla."Ge mig något va fan som helst för smärtan". Barnmorskan hinner bara öppna upp min journal, kontrollera mig igen och säger. "Nina, du är nu öppen 8cm, så det är bara att börja krysta när du känner dig redo" Då blir jag taggad och inser att detta kommer gå fort, 2,5 krystningsvärkar senare kom vår Juno. (Daniel hann att reflektera att lustgasen på sjukhuset heter Juno, och liksom vår son hade jag aldrig klarat mig utan den) 23minuter tog arbetet på sjukhuset. Jag hann knappt bli svettig. Tog en dusch, väntade på läkaren och var hemma igen 7 timmar senare. Till BBavdelning kom vi aldrig.

 

Många varnade mig för "två barns chocken". Att det är en mycket större omställning när man får det andra barnet i jämförelse med första. Att man ständigt bär på ett dåligt samvete för att man aldrig räcker till för bådas behov. Att det blir omständigare när man ska åka iväg på saker och det är ofta man känner av stress och trötthet mer. Detta är inget jag än har hunnit känna av, Charlie är så pass gammal att hon både förstår och accepterar att när Juno behöver mig så får hon vänta lite, sen får hon sin tid. Vill hon inte vänta, så hjälper hon istället till med det hon kan med Juno så blir väntan roligare. Juno har trots många förkylningar och magproblem varit väldigt ett"snällt" barn, han sover hela nätterna och har gjort det sen han var 3veckor gammal. Han älskar närhet, men är njöd med att bara få vara med och i närheten. Har en babysittergunga som varit jättebra, då får han vaggas vilket lugnar hans mage samtidigt som han kan vara med att t.ex. spela spel/pyssla med storasyrran.

Vet inte om jag skulle hamnat i denna "två barns chocken" ifall vår situation sett annorlunda ut. Kanske är min trötthet en blandning av sjukom och nybliven tvåbarnsmamma. Men jag tillåter inte att stressa upp mig eller oroa mig även för det fina jag har. . Det är ju hos dom och Daniel jag hittar styrkan, energin och orken att leva mitt liv så normalt som möjligt, trots cancern.